Den där snö, lagt, ej vacklar, som rösen av sten.
Och den är något större, och något mer pen.
Och den får inte ändrats. Det ser man ju fort.
Och den är inte konstig. Och inte lätt gjort.
Och, när våren där stannar, och ögonblick rår
vid den känslan av bäcken som i marken går,
är den jord så där tjusig, som fru förr en herr,
att man fattar väl inte, den får vara spärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar